Ännu en dag i paradiset

Fuck! Jag vaknar upp och inser att klockan redan är 6.50, om 10 min kommer Carma in på kliniken för att äta frukost med oss innan vi börjar jobba. Jag drar snabbt på mig ett par shorts med en V-urringad kliniktröja till innan jag sömnigt drar mig ut till rummet bredvid för att ta fram yoghurten, den spanska flingversionen av Start och en ny frukt att hacka upp. Det får bli ananasen idag, vattenmelon är ändå godare som efterrätt. Alla måltider på kliniken lagas tillsammans men det är alltid trevligt när sakerna redan står framplockade, särskilt om det finns patienter som sovit över på kliniken.

Jag tar med mig morgonkaffet trappan ned till kliniken, ställer av mig koppen utan att ha rört kaffet ännu och börjar plocka på mig vågen, termometrarna, glidmedel, fästingmedel, engångshandskar, desinfektionsmedel samt burken med alkoholdränkta bomullstussar. Rutin är vår bästa vän. Stinky’s kattlåda ska rengöras, tvätten ska tas in och morgonens operationer ska förberedas. När jag återvänder till min kopp är kaffet kallt. 

2 operationer och 3 patienter denna morgon, trots att både jag och Bella är trötta så tvingar vi ändå oss att gå ut denna lunchrast med. Vi är förfan på Galápagos! Hastig uppvärmning av gårdagens middag och sedan ut. Filosoferande med sjölejonen i hamnen, en vandringstur bland sköldpaddorna i bergen eller snorkla bland lavaklippor på las Grietas? Nah, vi är lata som det blir en stranddag. Solen bränner på axlarna och vi nickar ett slött “Hola” tillbaka till alla som hälsar. Inte för vi någonsin träffat dessa människor förut men alla hälsar här, speciellt killarna, men så länge de inte försöker stanna och prata med en på spanska så välkomnar jag uppmärksamheten.

4 h senare är vi hemma lagom till eftermiddagspasset. Nu är det bara undersökningar som gäller så för varje patient som kommer in genom portarna går vi fram och säger våra 3 vältränade fraser “Hola, es la primera vez aqui?”, “es hembra o macho”, “tu nombre y apellido”. Om de svarar “si” på första frågan hämtas ett av de papper för nya patienter som vi fyller i med ägaren. Såklart blir det en hel del improviserande, pekande och gester när två olika modersmål möts. Oftast så babblar de på även om man på spanska uttalat att man inte pratar språket särskilt bra men vi har övat upp många små medicinska ord som vi kan snappa upp medan de pratar. “No comida” med ett förtvivlat ansiktsuttryck betyder att hunden inte äter och “collar” (uttalas kojár) kombinerat med ett reparativt pekande på hunden betyder att de vill ha ett av de kopplen vi ger ut gratis. När vi fått ut all den muntliga informationen vi behöver tar vi både temperatur och vikt på alla. Det är alltid lika roande när man ska gestikulera att man tänker sticka upp en termometer i deras husdjurs ändtarm. 

När det är en halvtimme kvar av arbetspasset smiter jag och Bella upp för att förbereda middagen, så länge det inte är några patienter kvar och vi är säkra på att de andra kan hålla ställningarna. Vegansk middag på lokala ingredienser är alltid lika utmanande. Det blir ännu en gryta med diverse grönsaker vi hittar i kylskåpet, med lite lime i så skojar vi upp maträtten. Inte så illa! Klockan är halv 9 och vi spenderar de sista timmarna i sängen med en god bok eller skrivandet av blogginlägg. “Godnatt” trycker jag fram jag på spanska innan jag stänger ned dataskärmen för att vila ut mig för ännu en arbetsdag på Darwin Animal Doctors.

Buenas noches!

Mysteriet med hunden Ralph

Så förra veckan hade vi en förtvivlad ägare som kom in med sin ljusbruna hund Ralph. Han hade ett hängande huvudet och en lidande blick som skulle fått vilket hjärta som helst att brista. Han kräktes, hade diarré, åt ingenting och var helt uttorkad. Såklart tog vi in honom på en gång och satte honom på I.V (dropp), Isabella och jag blev utsedda att ta hand om honom.

Flera dagar blev han kvar på kliniken utan att vi kunde klura ut vad han hade för sorts sjukdom, det första som misstänktes var viruset Parvo men testresultaten visade negativt. Varje dag tog veterinärerna nya prov eller prövade nya mediciner och varje dag tog jag o Bella ut honom, städade upp spyor/kiss/diarre och temperaturen kollades varannan timme för att kontrollera att hans feber inte dyker upp igen. I 5 dagar var han kvar på kliniken innan veterinärerna hittade en medicin som fungerade. Trots att ha låtit andra veterinärer komma och titta på honom lyckades vi fortfarande inte hitta problemet men medicinen fungerade och det var det som spelade roll. 

Efter helgen vi spenderade på ön Isabela kom vi glatt överraskade hem till en pigg Ralph. För första gången på länge var han uppe frivilligt på benen med en viftande svans och tillbakadragna mungipor i ett glatt smile som tvingade ut hela den rosa tungan att hänga ur munnen. Efter att ha spenderat 7 dagar på en lina i kliniken kunde han äntligen gå hem!